[CMH] på Ångestgrottan tipsade om ett inslag i Aktuellt rörande abrbetsmarknaden för högutbildade. En dyster bild målas av utsikterna för naturvetare; arbetslösheten hos biologer ligger nära 15%, och för fysiker på knappt 9%. [CMH] ställer den mycket relevanta frågan om universiteten tar det ansvar som kanske borde åligga dem, att utbilda för en eventuell arbetsmarknad utanför akademien. Svaret på detta är nog tyvärr nej!

En annan relevant fråga är vad man skall göra åt den nuvarande situationen. Helt klart är att Sverige behöver ett konkurenskraftigt utbildningsväsen. Vi kan, och skall, inte tävla med “låglöneländer” om de minst kvalificerade jobben. Men, lika uppenbart börjar det bli (för alla utom regeringen) att Sverige inte kan överleva med en halv befolkning som läst 200 poäng genusvetenskap och socialantropologi (eller fysik för den delen). Det är dags att ge upp det maniska målet att 50% av befolkningen skall ha påbörjad en högskoleutbildning innan de fyller 25. Alla behöver inte den utbildningen. Numera har vi lyckligtvis en opposition som inser att en satsning på utbildning inte nödvändigtvis betyder fler studenter, utan kanske bättre. När många högskolor dignar under ekonomiska bördor (tro mig, jag hör deltagit i alltför många domedagsbetonade budgetmöten) så är det inte fler studieplatser som behövs, utan ordentlig finansiering av de som finns.

Samtidigt måste ju de studenter som utexamineras kunna hitta något att göra. En satsning på utbildning bör därför gå hand i hand med en satsning på frigörande av riskkapital.

Nu finns ju ett antal svåra frågor. Vem skall bestämma vilka utbildningar som behövs. Staten? Universiteten? Studenterna? Till att börja med kanske någon bara kan våga säga sanningen… Studier betyder inte att ett intressant jobb inom ditt område är garanterat.