Det har varit mycket tal om larmrapporter på sistone. Många har kommenterat Vetenskap och Allmännhets undersökning om folks attityd till vetenskap där larmrapporterna i framförallt kvällspressen drar ner förtroendet för forskarna. I dagens brännpunkt i SVD varnar Björn-Ola Linnér för att domedagsprofetsiorna om klimatet kan leda till att folk tröttnar och att belackarna får vatten på sina kvarnar. Likaså kritiserar PJ Anders Linder rättmätigt en synnerligen apokalyptisk ledare i Journalisten.
Men vem ligger bakom alla dessa larmrapporter? Fritt spekulerandes skulle jag vilja säga att det är ett tredelat ansvar, där de olika delarna har helt olika syften. En del är naturligvis journalister som älskar bra, dramatiska rubriker. Så länge som skrikiga klimatrubriker säljer lösnummer lär vi få leva med dem, vare sig de är befogae eller ej. En annan del är olika särintressen, som miljörörelser och lobbyorganisationer av mer eller mindre extrem grad1. När man vill få ut sitt budskap är det lätt att ta till de allra värsta scenarierna för att öppna folks ögon. Det är det som händer nu när man talar om smältande polisar och klimatkatastrofer. Samtidigt finns det lika liten anledning att tro dem som hävdar att inga fara finns. Att vi kan köra på som vi tidigare. Sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan2. Den tredje delen är forskarna på vilkas resultat larmrapporterna (till större eller mindre del) bygger. Oftast är de vetenskapliga delarna av forskningsrapporter mycket försiktigt och avvägt formulerade. Däremot är det vanligt att populärvetenskapliga sammanfattningar saknar de randvillkor som ligger bakom förutsägelser. Eller att dessa är vagt eller otydligt formulerade.
Men man får inte glömma att larmrapporter i många fall har haft verkan. Men, när de är underbyggda av solid forskning. Titta på ozonhålet; det är i år större än någonsin, men tack vare de globala insatserna mot CFC så räknar man med en betydande återhämtning under det kommande halvseklet. En del av de värsta scenarierna i klimatdebatten nu bygger på antagandet att vi inte gör något utan fortsätter som om inget hänt. Dessa har relevans, men måste presenteras i rätt kontext, och inte som oundvikliga. När det gäller klimatet finns, som Linnér skriver, egentligen inga skäl att vara apokalyptisk, situationen är allvarlig nog ändå. I en ledare i The Economist3 skriver man
[G]overnments should act not on the basis of the likeliest outcome from climate change but on the risk of something really catastrophic […] Just as people spend a small slice of their incomes on buying insurance on the off-chance that their house might burn down, and nations use a slice of taxpayers’ money to pay for standing armies just in case a rival power might try to invade them, so the world should invest a small proportion of its resources in trying to avert the risk of boiling the planet. The costs are not huge. The dangers are.
Om man nu skall kasta skuld på någon för alla larmrapporter så får lejonparten naturligtvis gå till de journalister som genom okunskap eller andra skäl väljer att skriva på ett onödigt alarmistiskt vis (och inte bara om klimatet), men en liten del också till de forskare som i pressmedelanden och andra fora försöker göra sina resultat lite sexigare och spekulerar lite utanför vad deras resultat egentligen ger vid handen. Lobbygrupperna kan man inte lägga någon skuld på, de finns för att förespråka en linje och det är deras uppdrag att göra så. den som använder information från dem måste vara medveten om det. Caveat lector.
1 För extremister i olika riktningar jämför Jordens vänner med Competitive Enterprise Institute.
2Tage Danielsson: Grallimatik. Struntpratets fysiologi och teknik, 1966
3 Som ju de senaste åren under den vetenskapliga bevisbördan svängt från att vara “klimatskeptiker” till att förorda en förändring av klimatpolitiken.
Andra bloggar om: politik, vetenskap, klimat, larmrapporter. Intressant?
Håller med.<br /><br />Fascineras av de journalistiska höjdpunkter som nås när det skrivs tidningsartiklar "från framtiden".<br />Men det ligger helt i den linje av spridande av rädsla, osäkerhet och tvivel som speciellt tabloiderna lever av, så det är kanske inte så oväntat egentligen.