Säger din historia något om din framtid?


Mitt h-index kommer att sluta någonstans runt 30 om Acuna har rätt.

Idag fick jag en intressant press-release skickad till mig* från Aalto-universitetet i Helsingfors om bibliografiska data och vad de säger om din framtida karriär. Hela poängen med att ranka forskare är ju att i en värld med begränsade resurser måste man på något sätt bestämma hur dessa skall fördelas. Lockelsen med bibliografiska data är två: först och främst är det ett enkelt nummer. Om någon har 11 och en annan 63 på en skala är det lättare att jämföra dem än i en lång granskande text. Den andra grundstenen är att bibligrafiska data säger något om din framtid! Man vill kunna titta på din poäng idag och kunna säga något om hur produktiv du blir imorgon.

Ett särskilt nummer som fått mycket uppmärksamhet de senaste åren är h-indexet, eller Hirsch-faktorn, som introducerades av Jorge Hirsch år 2005**. Hirsch definierar sitt index som

A scientist has index h if h of his/her Np papers have at least h citations each, and the other (Np − h) papers have no more than h citations each.

Alltså, många artiklar med många citeringar = högt h. Det är ganska allmänt accepterat att ett högt h-index är en god indikation på att en person är en framstående forskare. De allra främsta fysikerna (värdena varierar kraftigt med vetenskapsfält) har ett h-index strax över hundra. Indexet var tänkt för att ge en indikation om hur framstående en forskare är.

Based on his calculations, Hirsch suggests that, for physicists, a value for h of about 12 might be a useful guideline for tenure decisions at major research universities. A value of about 18 could mean a full professorship, 15–20 could mean a fellowship in the American Physical Society, and 45 or higher could mean membership in the National Academy of Sciences.

En kritik som riktas mot användandet av h-indexet som prediktor är att det enbart handlar om vad du redan gjort, men beslutet att ge dig en tjänst, eller ett stipendium e.dyl. måste ju baseras på hur du kommer att utvecklas i framtiden. Så frågan är: Säger ditt nuvarande h-index något om hur lyckad din framtida karriär blir?

En artikel i Nature [1] från förra året verkar ge stöd åt argumentet att en enkel modell baserad på bibliografiska data kan ge ganska god förutsägelse om framtida prestationer. Baserat på dagens h-index och några andra lättåtkomliga parametrar visade Daniel Acuna och kollegor att de kunde förutsäga framtida h-värden med ganska god säkerhet (R2=0.67). Så det kanske inte är orimligt att använda h för i alla fall en första utsållning vid tjänstetillsättningar och liknande.

Icke, säger Professor Santo Fortunato och hans medarbetare i en ny, statistiskt tung, men läsvärd artikel i Scientific Reports [2]. Istället bygger den höga determinationskoefficienten på en falsk korrelation i och med att h aldrig kan sjunka. Man konstuerar slumpmässiga karriärer och visar att förutsägelserna för dessa också har hög korrelation med nuvarande h. Alltså har modeller baserade på h-värdet en väldigt låg potenital för att kunna plocka ut framtida framstående forskare. Men, de finska forskarna går inte så långt som att döma ut förutsägelsemodeller helt och hållet.

…our effort to examine the correlation between the impact of a scientist’s past papers and future papers shows there may be a relationship to be discovered, but doing so will require a highly sensitive and powerful approach.

För oss som ofta kritiserar överdrivet fokus på bibligrafiska data är det skönt att se att vi har en viktig poäng.*** Men samtidigt är det naturligtvis viktigt att inse att en rankning av forskare är nödvändig ibland, hur illa man än kan tycka om det. Om nu ren bibligrafisk bedömning inte håller måttet, och en djupare, individuell granskning av varje forskare är omöjlig, om inte annat av ekonomiska skäl. Var hamnar vi då? Jag vet inte svaret, men här ser vi att det allt populärare sökandet efter enkla lösningar inte leder oss rätt.

* Varför jag får en press-release skickad till mig har jag ingen aning om!
** Är det inte längre sedan? Det känns som om det alltid funnits, tyckte jag. Å andra sidan är ju 2005 typ början av min karriär, så på så vis har det alltid funnits.
*** Detta helt bortsett från att ensidigt fokus på forskningsresultat kanske inte är det bästa urvalskriteriet för undervisnings- eller handledningstunga universitetstjänster.
 

[1] D. E. Acuna, S. Allesina och K. P. Kording, Future impact: Predicting scientific success, Nature 489, 201–202. (länk – bakom paywall) 
[2] O. Penner, R. K. Pan, A. M. Petersen, K. Kaski och S. Fortunato, On the Predictability of Future Impact in Science, Science Reports 3, 3045. (Open access)

Leave a comment

Your e-mail address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.