Polen och kyrkan


Jan Lewenhagen har ett par artiklar i dagens DN om Polen och kyrkan. Under titeln “Polackerna sviker kyrkan” säger Andrzej Kałuża, verksam vid Tyska poleninstitutet i Darmstadt, att inom 10-15 år kommer Polen att vara “som ett land i väst”. Unga polacker går mindre och mindre i kyrkan… det är något jag också ser omkring mig. Två unga, välutbildade storstadsbor intervjuas i den andra artikeln: “Jag kommer från en katolsk familj. Jag tror på Gud, men inte på kyrkan. Det händer saker i kyrkan som jag inte kan acceptera”, säger den ena. Det är ord som jag nästan ordagrant hör från såväl fru mjn som flera av studenterna i forskargruppen.

En orsak till detta är dels att kyrkan, som nämns i artikeln gått från att blivit en plats för dem som ville förändra samhället till en plats för dem som vill ossifiera det. Men till skillnad från vad som verkar hintas i artikeln så tror inte jag att det beror på att kyrkan förändrats. Samarbetet mellan kyrkan och de progressiva under socialisttiden var helt enkelt en form av “fiendens fiende är min vän”. Både kyrkan och socialisterna kämpade om inflytandet över folks tankar. Kyrkan var aldrig en frihetlig kraft, bara en konkurrent till socialismen. När systemet ändrades och kyrkan fick in en fot i politiken så visade det sig att den inte hade någon tanke på att ändra sig med samhället.

De som växt upp i ett fritt Polen hyser därför inga illusioner om att kyrkan skall vara en kraft för förändring. Istället gör den som den brukar och motsätter sig alla framsteg, bannar och blockerar. Man ser det i striden om IV-befruktning som rasat under hösten, där kyrkan står för ett totalt förbud, helt i strid med den folkliga opinionen. När det gick till utpressning mot politiker som kunde tänkas rösta för offentlig finansiering av IVF var det många som skakade på huvudet och undrade vad de höll på med i prästerskapet. Likadant under korsstriden, där kyrkans valhänta hantering ställde dess opportunism i blixtbelysning. Man sa att korset borde flyttas, att det var fel att göra en politisk strid om ett kors. Men samtidigt gjorde man inget, och man vägrade (eller vågade inte) att tydligt ta avstånd från Kaczynski och “Korsets försvarare”. I stället försökte man stå på båda sidorna, vara alla till lags.

“Kyrkan har gjort många fel de senaste tjugo åren och har inte funnit sin plats i det demokratiska samhället”, säger Andrzej Kałuża. Men kyrkan nöjer sig inte, och har aldrig varit nöjt, med att vara ett religiöst samfund. Man vill ha inflytande inte bara över de troende, utan även alla andra. Man har ingått i en allians med Kaczysnkis Lag och rättvisa (PiS) och tillsammans driver man en järnhårt konservativ linje. Det är en linje som skrämmer bort de flesta, men man har en kärna av 20-25 procent som stödjer helhjärtat. Det är naturligvis inte “unga, välutbildade storstadsbor”, utan det finns en tydlig konflikt mellan stad och landsbygd. Just nu är det den reaktionära fåran som styr i kyrkan och i PiS vilket leder till att polariseringen ökar. Risken är, särskilt om regeringen inte lyckas infria förväntningarna om ett rikare friare Polen att den konservativa halvan lockar igen. Då är “ett land i väst” kanske inte Sverige eller Spanien, utan det hårt polariserade USA.

Själv hoppas jag, som ateist, så klart att fler av de unga polackerna helt skall vända religösa makter ryggen. Kanske är det något vi får se under de kommande decennierna, fast kanske blir det som i Sverige där astrologi och nyandlighet tagit kyrkans plats. Fast det är i alla fal bättre med 100 fragmenterade rörelser än en stor reaktionär koloss.

Dagens ord är opuścić – överge/svika.

Andra bloggar om , , .

Leave a comment

Your e-mail address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.