LEO Prize igen


Från Naturvetenskapliga fakultetens informatör kommer ett mail om att det är dags för utdelning av The LEO Prize, for independent thinking. Jag har tidigare skrivit om priset i samband med att förra året pristagare Richard Lindzen var här. I år går priset till Uffe Ravnskov, läkare och “independent researcher”. Ravnskov får priset för

[…] his sharp scientific criticism of alleged relationships between cholesterol and cardiovascular diseases as the basis for medication and diet recommendations.

Han är mest känd för sin bok The Cholesterol Myths (ISBN: 0967089719). Han har publicerat en hel del artiklar i vetenskaplig press där han kritiserar den rådande lipidhypotesen, men han har också kritserats hårt bl.a. av The Sceptics Dictionary:

These contrarians call themselves skeptics but their goal is not to examine all the evidence and think critically about it in the large context of our medical knowledge. Their goal is to cherry pick data to support their contention that low cholesterol is bad for you and high cholesterol is positively good for you.

Jag är överhuvudtaget inte insatt i ämnet och har svårt att värdera olika vetenskapliga artiklar som ställs emot varandra. Men det är några saker som står ut. För det första är det Ravnskovs svepande sätt att agrumentera som inte ger något som helst utrymme till tvivel om att han har rätt, trots att hans hypotes är lika dåligt underbyggd som han menar att den han kritiserar är. Därtill är en stor del av de över 80 vetenskapliga artiklar han säger sig ha publicerat egentligen kommentarer till andra artiklar, och inte egna studier.

Men det jag mest vänder mig mot har egentligen ingenting med Uffe Ravnskov att göra utan det jag tog upp också förra året; priset delas ut till

independent research in natural sciences and medicine, in particular when the results of such research are in conflict with conventional wisdom.

Dvs utanförskapet som sådant ses som en avgörande merit. Jag förstår inte riktigt varför Göteborgs universitet ställer sig bakom det här priset där en bitter professor emeritus, som själv stöder djupt felaktiga hypoteser om koldioxid, belönar folk efter eget bevåg enkom på grundval av utanförskap.

Med detta sagt så vill jag påpeka att som mitt förra inlägg berörde så är det idag svårt att få forksningsmedel för “impopulär” forskning, så det är sant att det inte är lätt att stå utanför “konsensus”. Dock är det snarare regel än undantag att “utanförforskare” hävdar någon form av omvänd bevisbörda; deras idéer skall beaktas och belönas enkom för att de står utanför och kritiserar, inte på grund av deras meriter. Det är väldigt sällan som en utomstående forskare visat sig få rätt mot en samlad forskarvärld. Utanförskap är inte en merit, men däremot bör utanförskap inte diskvalificera lovande idéer att utforskas.

I motiveringen till LEO-prisets instiftande skriver Prof. Walin et al. att

[p]articularly cumbrous is the very strong tendency in media to routinely give negative or no publicity to results which put the conventional wisdom in question.

Det är ju rent skitsnack! Den enorma mängd ovetenskapligt trams som publiceras i diverse skumma tidningar som Aftonblade m.m. övergår med råge medias intresse för konventionell forskning! Det är väl så att Walins favvohypoteser inte uppmärksammas tillräckligt för hans smak.

Läs mer om , , .

Leave a comment

Your e-mail address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.