Är det någon nytta med forskningen om glukossensorer?


Vi fick höra att de skulle överväga att använda vår bild på omslaget till tidskriften. Tyvärr blev det inte så.

Det pågår en diabetesepidemi i världen. WHO räknar med att över 420 miljoner människor lever med diabetes och att sjukdomen bidrar till drygt 3 miljoner dödsfall varje år. Det finns två typer av diabetes: typ 1 som är en autoimmunsjukdom där kroppens immunförsvar attackerar de insulinproducerande betacellerna; och typ 2 där överexponering till glukos har lett till insulinresistans. Gemensamt för de två varianterna är att de kräver att man håller koll på glukosnivån i blodet. Det här har naturligtvis lett till ett enormt intresse för att utveckla olika glukossensorer både inom företag och akademisk forskning.

Med anledning av att världshälsodagen 2016 gick under devisen “besegra diabetes” skrev vi1 en översiktsartikel med titeln “Electrochemical glucose sensing – is there still room for improvement?” som just publicerades i tidskriften Analytical Chemistry2. Det är en artikel som delvis fötts ur frustration över att som läsare och granskare3 översköljas av artiklar där man utlovar nya “känsliga och selektiva” glukossensorer, motiverade med just kampen mot diabetes. Tyvärr är merparten av dessa artiklar helt oanvändbara för glukosmätningar i medicinska sammanhang. Ofta behöver mätningarna göras i alkaliska lösningar, istället för direkt i blod; oftast är sensorerna inte ens testade i annat än konstgjorda lösningar; eller så är de för dyra för att kunna konkurrera med de sensorer som finns på marknaden redan idag. I många fall handlar det helt enkelt att glukos är enkelt att arbeta med – det är billigt, tillgängligt, inte giftigt – och man därför använder glukos som “modellsystem” för att testa nya elektrodmaterial4. Och det hade väl varit helt i sin ordning, om man inte envisats med att peta in den där motiveringen om diabetes i inledningen varje gång.

I vår artikel redogör vi för var spetsteknologin ligger inom de sensorer som redan finns på marknaden. Här kan man se att nya engångssensorer har en hög tröskel att överstiga. Dagens engångsteststickor, baserade på enzym, kan lagras i månader, kan användas direkt i blod, är mycket selektiva, relativt noggranna och – framförallt –  billiga! Vi går också igenom möjligheterna till att mäta glukos i andra kroppsvätskor än blod som urin, andedräkt, svett och tårar. Dessa har fördelen att man inte behöver sticka hål i huden för att komma kunna genomföra mätningarna. Ett problem är att forskare är oeniga om hur väl koncentrationen av glukos i dessa vätskor stämmer överens med koncentrationen in blod och hur lång fördröjning som finns mellan koncentrationprofilerna – d.v.s. hur långt efter att glukoset ökar i blodet kan man mäta samma ökning i t.ex. svett.. Vi tittar också vad som är på gång inom kontinuerlig glukosmätning, med en sensor som är inplanterad i kroppen. Här har många av de föreslagna sensorerna ett problem med att de ofta är baserade på nanomaterial, och sådana kräver speciell prövning (inom direktivet NANoREG) innan de ens får testas som sensorer för människor.

Till slut tittar vi också på en kommande trend inom billiga, pappersbaserade sensorer som skall kunna användas i fattigare områden i världen. Det här är särskilt viktigt eftersom diabetes ökar allra snabbast i låg- och medelinkomstländer, när de också börjar leva lika sockerstinnt som rika länder. Här finns också många saker att tänka på, såsom stabilitet och om man kan läsa av sensorerna utan en dyr läsare.

I ett brott mot Hinchliffes regel besvarar vi frågan i titeln med ett “ja!” – det finns stort utrymme för förbättringar av elektrokemiska glukosmätningar, men det är inte alltid inom de områdena det publiceras mest. Vi hoppas att med vår artikel kan vi kanske få någon att fundera på vad som är målet med deras glukossensorer – eller i alla fall strunta i den obligatoriska “diabetesmotiveringen” om deras forskning faktiskt inte har det syftet.

1 Här kan det också vara på sin plats att erkänna att det inte var jag som var den drivande kraften bakom den här artikeln. Det var min fantastiska post-doc Emilia som envisades med att vi borde skriva den. I början var jag rätt skeptisk till idén, men hennes entusiasm är väldigt smittande!
2 Än så länge verkar den vara fritt tillgänglig… märkligt.
3 Bara den här månaden har jag granskat tre sådana artiklar. Det är ju inte så att man går in i arbetet med en positiv inställning då – snarare “Nämenvafan-inte-en-till”. Hint, hint, författare! Hitta ett nytt säljargument!
4 Och ja, jag har också gjort mig skyldig till detta.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *